Hjältarna i New York

Visst ser jag upp till de som springer fort och det ligger väldigt mycket träning bakom deras framgångar. Men i lopp med många deltagare som maran i New York är det den stora massan från olika delar av världen som gör loppet till vad det är. Det är också uppenbart att många har sett fram emot att genomföra denna mara under lång tid och de är duktiga på att visa stolthet för sin prestation. Många är de som sträcker upp händerna i luften och jublar lite för sig själva och för publiken när de ser målet i Central Park.

Ser upp till min snabba kompis Johanna som blev 23:a bland damerna, här bakom herrsegraren Mutai

Och ibland är det säkert en större prestation av en del att genomföra maran än för andra att springa den på till exempel 3 timmar. Publiken är också med på noterna och en perfekt fras som användes ofta var ”You can do it”! Och om jag får använda ett av Bob´s (i Biggest Loser) uttryck ”That´s what it´s all about” så är det lika klockrent. För många handlar det kanske om att lyckas nå sitt mål, målet de har jobbat för så länge, oavsett vilket mål de har.

Många sträcker upp händerna innan målgång i New York

Killen till höger är nog en av de största hjältarna i New York marathon

Share Button

Kenth

3 kommentarer

  1. Många hjältar var det. 47 000 tror jag. Och en underbar miljon-publik. Dagen efter noterade jag att människor stolt gick runt med medaljerna på stan. I USA är det inte fult att skylta med framgång. Härligt! Grattis till bra tid förresten!

  2. Oavsett vad du tycker om din egen prestation så tycker jag du sprang kanonbra!
    Personligen tror jag Amsterdam satt kvar i kroppen. En mara är alltid en mara…

  3. Anneliten: Just det, glömde faktiskt det där med medaljerna dagen efter, kändes väldigt osvenskt. Väldigt bra sprunget och kul att läsa din berättelse och man känner igen sig ganska bra, till och med i orange village. :)

    Ingmarie: Tack tack. Har jättesvårt att acceptera sämre tider än vad jag borde kunna göra. Och tappa en kvart på andra halvan jämfört med 1,5 minut i Amsterdam känns fel. Men visst, nu hoppas jag nästan att Amsterdam satt kvar i kroppen, men hur vet man det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *