Race report SMIR 2018

Jag har sprungit ett lopp igen och här är min race report SMIR 2018. Vadå SMIR kan man undra, vad är det, har jag fått frågan flera gånger? Och ja, det kan man undra. Dels var första året det arrangerades som ett lopp för oss ”vanliga dödliga”, förra året testades konceptet med några få deltagare. Och dels säger inte förkortningen SMIR så mycket och jag vet heller inte exakt vad det står för utan att kolla upp det. Men i en väldig korthet innebär det orientering på ett gäng olika öar i Stockholms skärgård och i år var det 8 öar och hur långt det blir beror såklart på vilka vägval och hur bra man är på att orientera, för oss blev det nog runt 7 mil. I swimrun måste man ju själv simma mellan öarna, men det behöver man inte i SMIR, här får man åka båt. Och man springer inte ensam utan man anmäler sig som ett tvåmannalag och förväntas springa som ett lag och gå i mål som ett lag. Det finns ingen individuell del i denna tävling utan ”laget går före jaget”. Jag fick med mig Gylle som lagkompis och det visste jag skulle bli kanon och det gjorde det också, vi körde laget före jaget. Och just det, varje etapp har en tidsgräns för att vi skulle kunna hålla tidsschemat under dagen och man måste såklart klara tidsgränsen på alla etapperna, annars är man ute ur tävlingen. Tidsgränserna är egentligen inte så tuffa, men samtidigt beror det mycket på bra man är på att orientera så vissa öar var klart tuffare än andra. På vissa öar fanns det också en kontroll, en checkpoint, som man behövde springa förbi.

Klockan ringde 04:30 för att jag skulle hinna upp och fixa klart och åka in till stan och ta bussen från centralstationen i Stockholm uppåt dit båten gick ifrån. Innan alla gick på båten fick vi likadana tröjor som vi skulle ha på oss under dagen och vi fick också kartorna för alla öarna som vi skulle orientera oss igenom. Jag har ingen koll på Stockholms skärgård och hade inte läst på för det här heller men vi skulle ta oss från norr till söder och första ön vi skulle springa på var Arholma och sista ön var Utö. Starten gick på Arholma och det var verkligen en mjukstart på drygt 4 lättlöpta kilometer men sen var vi igång. Nästkommande två etapperna rullade också på fint även om de var runt 10 km långa. Så efter dessa tre etapperna hade vi gjort ca 25 km, dvs en dryg tredjedel och det kändes ju fint. Men jag kände att det stramade lite i baksidorna och Gylle hade lite krampkänningar i vaderna för han hade simmat i Vansbro dagen innan, tuff kille det där.

Men sen kom fjärde ön, som jag kommer ihåg var Möja. Jag vill helst glömma Möja. För här blev det tuffare orientering. Bara några hundra meter efter start skulle vi svänga in till höger men det fanns olika ställen att springa in på och det försvann in löpare lite överallt och vi var också med bland många andra lag men ganska snabbt hade vi färre och färre lag omkring oss. Det såg inte så svårt ut, men det var det och många gånger kändes det som vi knappt visste var vi var och inte löparna i de andra lagen heller. Och när man till slut inser hur fel man är och vart man ska så fick vi springa rätt ut i obanad terräng, över stock och sten och ner i mjuka myrar och allt möjligt som blev jobbigt och tog tid. Och självklart med en ovisshet om var vi var någonstans. Första 2 km tog runt 20 minuter och då visste vi knappt var vi var. Jag började bli orolig för att vi inte skulle klara tidsgränsen som var 65 minuter och det förväntades att man skulle ha runt 8,5 kilometer. Till slut hittade vi ut till någon stig som kändes bra och lite längre fram såg vi något mer lag så vi tog oss fram där. Vi skulle till en checkpoint och när vi väl var där skulle det bli lättlöpt in i mål på etappen, men klockan gick. Men vi var faktiskt på rätt väg och började ha koll på kartan igen och till slut kom vi fram till checkpointen efter 45 minuter, men då uppskattade jag på kartan att vi hade nog 3,5-4 kilometer kvar till målet på etappen och behövde köra på ganska bra för att hinna. Så det gjorde vi. Just här var jag ganska stark men vi höll ihop som ett lag och vi hade ju också bara en karta. Det fanns tyvärr lag som inte höll ihop och då är det ju inte så lätt för den som inte har kartan och får då förlita sig på att man ser andra löpare man kan följa efter. Vi kom i mål på etappen med 3 minuters marginal så det var väldigt skönt. Det var kanske svåraste etappen för här var det några lag som orienterade bort sig och inte klarade tidsgränsen.

Kommande två öar gick bra, men det var ju så surt på Möja för vi låg bra till efter de tre första etapperna, kanske 3:a eller 4:a och ganska nära till lagen framför. Men vi var inte där för tävlingens skull i första hand utan vi såg det som en kul grej och det viktigaste var att klara alla etapperna så vi fick springa i mål på Utö. Efter dessa två ”lätta” öarna kom det en ny jäkel, Ornö, som vi visste var den längsta etappen och med längsta etappen kan man också inse att det finns olika vägval att göra. Vi hade en hyfsat klar bild av vilka vägval vi skulle göra men eftersom det svåraste kom under andra halvan av etappen hade det hunnit sprida ut sig så mycket mellan lagen så vi var nog 3 lag och en som lämnat sin lagkompis. Vi tyckte att vi höll vår plan, det var bara det att där vi tänkte att vi skulle lämna en stig och springa genom skogen några hundra meter till en annan stig var tufft. Dels kändes det som mycket längre än några hundra meter och dels var det svårt att hålla riktningen men framförallt var det så jäkla tät skog så det gick knappt att ta sig igenom. Tänk er gamla döda granars står skittätt så man kände hur grenarna rev på kroppen när man försökte ta sig igenom. Eftersom riktningen var osäker och det kändes så länge och långt innan vi var igenom så kom även här känslan om att tänk om vi missar tidsgränsen. Men samtidigt visste vi att vi var i slutet av etappen och skulle vi bara hitta ut ur snåret skulle det bara vara ett par kilometer kvar på etappen. Och till slut så kom den, stigen, jag ser stigen, tjohoo, och vi fick lite hopp igen. Andra lag kom från andra håll och det blev lite fler löpare runt omkring de sista kilometrarna in i mål på etappen och vi klarade tidsgränsen med runt 10 minuter. Detta var också den sista ön som ingick i själva tävlingen för på Utö skulle de lag som hade klarat alla etapperna springa i mål i samlad trupp.

Så båt till Utö och några kilometers jogg som skulle vara i samlad trupp men så blev det såklart inte när en del gärna vill spurta i mål och tänker mer på jaget än laget i en lagtävling. Här var det också önskemål från arrangören att vi skulle hålla ihop gruppen när vi skulle springa förbi restauranger och annat på Utö. Efter mål var det direkt att knö in sig på ett vandrarhem, köa till några enstaka duschar och ner till en restaurang för lite mat. Det blev ganska sent, jag tror klockan var runt 22 när vi fick in maten, så det var äta och prisutdelning och så i säng.

Allt som allt funkade arrangemanget bra rent logistiskt så det var ganska häftigt. Tighta tidsramar för att hålla schemat för dagen och ändå blev det målgång och mat så sent, så det var en väldigt lång dag, men enligt plan tror jag. Löpningen gick faktiskt bra, även om det totalt sett var väldigt långt med runt 7 mil, men orienteringen gick alltså klart sämre. Jag har inte varit så mycket i skärgården tidigare och trodde att jag skulle märka av den mer nu, men det tänkte jag inte så mycket på. Man åkte båt, kom i land, sprang genom ön och i mål på en ny brygga där båten skulle gå ifrån. Men under själva etapperna var det mycket landbygd och skog som det är på fastlandet också, även om man kanske inte ser det så ofta om man bor i en storstad. Jag kanske tänkte att vi skulle springa mer utmed havet eller så gjorde vi det utan att jag märkte det för jag var så inne i loppet. En kul grej och annorlunda upplägg, både rent generellt och att man springer i lag. Samma weekend så gick BUS i Trelleborg, SM på 100 km i Helsingborg och halvironman i Jönköping så det är mycket långa ”konditionsevent” som kämpar om vår uppmärksamhet och våra pengar. Nu vet jag inte vad de andra eventen kostade, men SMIR tycker jag var för dyrt för min smak. Synd också att allt detta låg samma helg i juli så jag kan förstå att det är svårt i mångas planering, både i tid mitt i sommaren och om man vill lägga pengarna på ett dyrt event eller till semesterkassan.

Share Button

Kenth

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *