Race report – Stockholm Marathon

Jag har suttit i soffan under förmiddagen och tänkt att det var skönt att inte maran var idag, för det hade nog blivit lite varmt. Och jag kollat en massa grymma uppdateringar på facebook från loppet igår och funderat lite på vad jag ska skriva i denna race report. Ofta så händer det ju en massa, på gott och ont, i ett marathonlopp och mest sympati och kommentarer får man när det går åt helvete har jag märkt. Tyvärr har jag inte kommit på så mycket smaskigt att bjuda på men jag ska försöka ta er igenom loppet ändå.

Planen var att åka hemifrån klockan 10, 2 timmar innan start och det höll jag ganska bra, men jag var inte ensam på tunnelbanan kan man säga. Och när jag hoppat av vid Stadion så var det någon som kom fram och hejade och jag mötte upp kompisar och tog följe till Östermalms IP. Trångt som vanligt och som vanligt undrar man om inte det kunde varit lite bättre organiserat när det mest står still överallt. Jag hade fått med mig kläder, skor och nummerlapp och sånt och chippet behövde man nu knyta fast i skosnöret. Jag hörde många som klagade över detta och de undrade lite muttrande varför utvecklingen måste gå bakåt. Och jag undrade för mig själv varför man inte kan ha som i Boston, chippet sitter i en liten frigolitbit på baksidan av nummerlappen, omöjlig att glömma om man kommer ihåg nummerlappen och behöver inte lämnas tillbaka efter målgång. Men jag hade faktiskt glömt min energi från Enervit och det kom jag på en timme innan start. För en sekund tänkte jag åka hem och hämta det men det gick ju naturligtvis inte. Och de finns inte att köpa på mässan, som det gör i Göteborg, heller. Jag tog mig till mässan ändå och fick tag i något geleaktigt alternativ, men jag var skeptisk, jag fixar inte den där konsistensen.

Tiden gick och som sagt, trångt med folk överallt. Jag lämnade i överdragskläderna men innan hann jag byta från blå kortärmad tröja till vit långärmad tröja, vilket också har förvillat ganska många som skulle titta efter mig i blå tröja, ledsen för det. Det blev helt enkelt sämre väder och började regna och jag vill inte frysa. Den långärmade är dessutom vit och inte mörk om det skulle bli varmare och lätt att dra upp ärmarna på om jag skulle behöva. Se var det upp till starten som gällde och jag var nog i startfållan redan 10-15 minuter innan start. Och regnet det tilltog. Jag hittade ett gäng klubbkompisar från IF Linnéa som jag tänkte ta lite följe med, för vi var nog många som siktade på att gå ut i en fart strax över 4 min/km.

Startskottet gick och vi drog iväg utan problem, kunde börja springa i princip med en gång. Det gick i alla fall bra upp till Valhallavägen där vi höll höger sida. Men vi hamnade bakom farthållarna för 3 timmarsgruppen och efter några minuter så märktes det tydligt och det var mer löpare just där, löpare som säkert hade som plan att följa dessa farthållare. Jag hade något högre mål än så och ville framförallt göra mitt eget lopp så jag tänkte att här kan jag inte ligga och så ”körde jag om” helt enkelt. Där tappade jag också känslan av att vi var flera från klubben som sprang i en liten klunga och efter att jag pratat med en annan grym löparpolare i backen upp vis Radiohuset så undrade jag var de andra tog vägen. De låg säkert strax bakom och kommer väl snart, men jag vände mig aldrig om. Vi kom trots allt iväg bra med första kilometern på 4.20 och andra på strax under 4 och så rullade det på. Redan då kände jag att jag skulle gå mycket på känsla, även om jag naturligtvis tittar på klockan mycket också. Det kändes lätt och bra och 5 km passerades på strax över 20 minuter.

När man nuförtiden springer ett väldigt kort förstavarv så kommer man ner i stan väldigt snabbt och 5 km passeras vid slottet. Och därefter är det slussen, Söder Mälarstrand och bort mot Västerbron som gäller, redan innan man passerat milen. Jag kände mig lite som en doldis i min vita tröja även om en del skrek ”heja Kenth” och ”heja SnabbaFötter” så kände löpare från klubben vid en egen klubbkontroll på Söder Mälarstrand inte igen mig. Västerbron gick bra, tar man en backe på känsla så går det bra och man är ganska pigg när man kommer upp för backen och det är värt mycket. Så jag rullade på utför backen och rundade Rålambshovsparken (vet aldrig om jag stavar den där parken rätt). Tanken som slår mig nu när jag skriver men som jag inte tänkte på då, är att just där var jag bara några hundra meter hemifrån. Lustigt, det är ju sällan man springer ett lopp utanför dörren eller så nära hemmet. Milen passerades på runt 40.30 och allt kändes bra.

Här nånstans tror jag tanken slog mig första gången, att det går ju ganska lätt, det kändes både ovant och verkligen oväntat, för jag tycker inte jag haft tid för min egna träning senaste tiden och framför allt saknat lång långpass. Magen protesterade lite så jag vågade inte ta något av den där gelevarianten jag köpt, jag vågade inte riskera magen utan gick istället på sportdryck på i princip alla kontroller genom hela loppet. Och gelén har jag med hem. Är det någon som vill ha den så kan jag skicka den till dig. Jag gillar verkligen inte sträckan från tågstationen till Valhallavägen, framförallt inte Torsgatan, lång och småjobbig. Men jag kom upp till varvningen vid 17 kilometer och det funkade bra än så länge. Kilometertiderna kanske inte låg runt 4.00 längre men i alla fall inte över 4.10. Ut på det långa andra varvet och då ska man förbi blåshålet Gärdet och ja, det blåste motvind i år också. Efter det öppna fältet passerades halvmaran på 1:25:39, bara sekunder efter min tid på Göteborgsvarvet för 2 veckor sedan. När vi skulle springa rundan på Djurgården som i sammanhanget är lite på vischan med minimalt med publik märktes det också tydligare att det var ganska glest med löpare och det kändes naturligtvis inspirerande. Men jag hade ju ändå en känsla som undrade hur länge det kunde kännas förhållandevis bra. Men svängen på Djurgården gick bra och 25 km passerades på strax under 1:42 och jag höll farten okej.

Men jag måste erkänna, det är otroligt skönt att komma in på Strandvägen igen efter ungefär 28 km. Jag hade fortfarande inga problem och det kändes bra, jag bara sprang på och behövde liksom inte längta till kommande passager. Nu tog jag kurvan in på Strandvägen i bra fart och ut på rakan med all publik. En fantastiskt del av banan när man är pigg. Mitt namn ropas ut i högtalarna vid olika tillfällen och vid passeringen vid Norrmalmstorg var en av dem. Kungsträdgården ner och vid slottet är också passeringen 30 km där jag hade 2:02:30, som så långt var 4.05 min/km i snitt vilket jag var nöjd med. Men det är klart att jag blir trött och kanske att jag började bli det lite här nånstans, inte toktrött men så trött att jag inte riktigt kunde hålla farten uppe längre. Söder Mälarstrand blev lite jobbigare än på första varvet och jag började nu blicka framåt, på så sätt att jag längtade efter Västerbron för att snart ha den bakom mig. Jag tog det lugnt uppför backen och sparade lite energi för att kunna gå på igen efter krönet. Och ner till parken igen och då visste jag ju också att det bara var runt 8 km kvar vilket jag inte tyckte var så farligt eftersom jag oftast är tröttare i det skede av loppen än jag var igår. Men farten hade som sagt sjunkit lite och saknaden av de längre långpassen gjorde väl sig påmind. 35 km passerades på strax under 2.24 och jag var nöjd med det.

Jag har inte pratat något om mina mål för dagen men de var 2:55 för guld, 2:57 för silver och 3:00 för brons. 2:57 var också mitt bästa på Stockholm Marathon så det kändes som ett bra mål. För dig som inte förstår vad jag pratar om i guld, silver och brons så läs detta populära blogginlägg som många har tagit till sig. Det hörde jag till och med folk igår som tackade för det och börjat tänka i de banorna istället. Allt för att ställa lite mindre krav på sig själv, och kunna lyfta fram de positiva delarna i prestationen.

Så det är klart att jag ville gå under 2:57 och det kändes ju som det borde gå, men det var trots allt drygt 7 km kvar och jag visste om att det inte är någon lätt sträcka. Såhär i efterhand känns det som jag hade en liten dipp mellan stadshuset vid 36 km och St Eriksplan vid ca 38,5 km, en sträcka jag har svårt för. Upp mot Odenplan går bättre, även om det är uppför, kanske för att jag vet att det går nerför när jag passerat Odenplan. Jag kämpade i alla fall på och kom upp till toppen och kund rulla utför. Långt där framme såg jag passeringen 40 km men det kändes som jag låg lite efter plan, som att jag tappat lite och när jag kom fram såg jag att jag hade rätt. Jag passerade på dryga 2:45 och jag fick kämpa för den farten jag orka ha just där och då. Jag började tänka att om en kilometer är det bara en dryg kilometer kvar, kan jag inte komma fram till den där parken, Humleparken, snart. 41 km passerades och framme på Sturegatan som är sista uppförsbacken i loppet kändes det bra att vara där, inte för att det gick bra eller för att jag gillar uppför utan för att då visste jag ju ännu mer hur nära mål jag faktiskt var. En kort bit på Valhallavägen och ner bakom Stadion. In genom marathonporten och drygt ett halvt varv inne på Stadion innan jag gick i mål på 2:55:06 och plats 198 av killarna.

Jag kände mig inte så tokslut som man kan göra efter en mara, men jag hade ändå tappat nästan 4 minuter på andra halvan och det är ju ett bevis på att jag faktiskt inte kunde bättre där och då. Och att tappa nästan 4 minuter tycker jag är lite för mycket i ett riktigt bra lopp. Men såhär dagen efter är jag jättenöjd och framförallt kan jag blicka fram mot kommande lopp.

Tack ALLA som peppar mig på bloggen, instagram och igår utmed banan.

bild kopia 2

Igår kund jag ha medaljen och känna mig nöjd över mitt lopp!

Share Button

Kenth

10 kommentarer

  1. Du är så SJUKT snabb!!! Att du orkar le strax innan 38 km…hatten av!

  2. Tack alla!!! Ja, jag har fått mycket kommentarer om att jag såg pigg, glad och stark ut och jag kände mig också ”pigg”, glad och ”stark” ut fram till det var typ 5 km kvar, då blev det lite tyngre…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *