Jag hade planerat för ett långpass idag, men jobbdagen blev inte direkt någon bra förberedelse för det. En massa långdragna möten och det enda mellanmålet blev en semla till fikat. Jobbdagen blev dessutom längre än vanligt och jag hade inte träningskläderna med mig så när jag kom hem var klockan kanske runt halv sju, jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag kände mig lite matt, nästan lite nere för att dagen inte blev en bra laddning för långpasset. Men jag bytte om och stack iväg igen, fast beslutsam om att idag skulle jag och mitt pannben minsann vinna över kropp och trötthet. Idag var det vår tur!

Av någon anledning har jag lättare att få till långpass, i en fart jag vill ha, på löpband än utomhus om jag springer själv. Annars är ju utomhus i grupp att föredra. In på gymmet och upp på löpbandet i mina adizero boston 3. Jag litade på mina skor, men jag hade innan passet inte fått den där 100-procentiga känslan att infinna sig i skorna, så det skulle bli intressant att känna hur känslan var efter passet.

25 kilometer var målet, varken mer eller mindre. 2 timmar kunde det få ta, det kändes som en normal långpassfart (4,48 min/km). Jag drog iväg, tittade på det som erbjuds på TV med text och försökte att inte bry mig så mycket i början. Farten kändes nästan lite hög i början och det tog nog 10-15 minuter innan jag kom in i löpningen. Jag fick också en liten tillfällig känning i utsidan av ena vristen och hålfoten bråkade med mig under delar av passet. Men jag lufsade på och kom fram till 5 km utan större mentala hinder och av erfarenhet vet jag att efter 10 km brukar det börja släppa och jag brukar börja känna mig “duktig”. Milen passerades på 48 minuter och jag ökade farten lite marginellt. Jag hittade ett flow och började känna att det kanske skulle funka hela vägen fram. Efter 15 km ökade jag farten med samma lilla marginal och tuffade på. Även om farten ökade så blev det inte jättemycket jobbigare, snarare att jag kom inte i ett aktivare steg och sprang större. Jag började räkna nedåt och tvivlade inte på att jag skulle komma ända fram. Vid 20 km ökade jag för sista gången och i slutet av passet avslutade jag i 4,30 min/km. Jag kom fram till mina 25 km och klockan stod på knappt 2 timmar. På det hela taget ett långpass precis som det var tänkt, trots att jag kände att förutsättningarna inte var det bästa. Idag kändes det som en seger och jag är faktiskt lite nöjd.

Jag tänkte faktiskt en del på hur skorna fungerade under passet. Och från att inte ha hittat den riktigt perfekta känslan tidigare så började den infinna sig på ett bra sätt idag. Dels tycker jag de är fullt tillräckligt lätta för distanspass och jag tycker också att den “ombonade” känslan runt omkring foten var skön och kändes bra. Jag kommer skriva en utförligare utvärdering inom kort.

Det vi kan lära oss av detta är att även om dagen kanske har varit skit och man inte alls känner sig förberedd för sin träning så kan det funka ändå. Och det är i dessa pass man har chansen att bevisa för sig själv att man faktiskt kan och det kanske är efter dessa lyckade pass man växer och känner sig lite nöjd. Jag vet att jag inte är den som basunerar ut att jag är stolt över mig själv över det ena och det andra, men ibland tror jag det kan vara bra att känna sig lite nöjd med lyckade träningspass eller andra prestationer.

Man blir trött av 25 km på 2 timmar!

Nu är jag väldigt nöjd med mina adidas adizero boston 3

Självklart blir man bjuden på semla på Sportlife på en fet tisdag! :)

Även om jag själv inte tränade så mycket eller levde speciellt hälsosamt när jag gjorde mina säsonger i Åre så tycker jag Åre i mångt och mycket står för träning och hälsa nuförtiden. Detta ser vi kanske även på andra ställen i samhället, men i lilla Åre märks det kanske mer. För det första är ju skidåkning både på längden och tvären träningsformer i sig, eller? Kan det vara träning att åka iväg på skidresa med polarna? Ja, varför inte? Ofta hör jag talas om att folk tränar ben på gymmet inför en skidresa och då känns det ganska självklart att själva genomförandet, som ofta är många fler timmar och mer intensivt, än själva träningen, också är träning. På samma sätt som att ett marathon ger något, precis som träningen inför marathonloppet. Och jag har nog varit som starkast i låren efter mina säsonger i Åre. Men även längdåkningen är ju en väldigt bra träningsform och någon gång har jag läst att längdskidåkning är en av de effektivaste och skonsammaste träningsformerna som dessutom tränar hela kroppen.

Sen finns det också en mängd aktiva arrangemang i byn med lite drygt 1000 invånare. Vi har till exempel Work Out Åre, Yogahelger, Åreskutan Runt och Åre Extreme för att bara nämna några arrangemang. Sen har vi ju all vandring och cyklandet också. Så visst är Åre en liten by man kan vara aktiv i!

Sen måste jag säga att jag gillar många av Åres restauranger också. Niesti, Fjällpuben, Tottebo och Dahlboms är bara några bra alternativ som är värda ett besök.

Kvällsskidåkning erbjuds vissa dagar i vissa backar en bit in på säsongen. Och kvällsskidåkning är något som jag tycker är klart underskattat. Det är mellan 18.00 och 20.00 och hänger man på låset får man ofta riktigt bra nypistad backe första timmen. I vanliga fall brukar det vara lite svårt att komma upp så tidigt som krävs för att få samma nypistad backe på morgonen. En annan positiv detalj med kvällsskidåkning är att belysningen i Gästrappet (som är den backen jag åker kvällsskidåkning i) är så fantastiskt bra. Många säger att ljuset är bättre på kvällen än på dagen och jag är nästan beredd att hålla med om det. Det negativa med kvällsskidåkningen i Gästrappet är att Olympiacaféet inte har öppet. Det hade varit kanon med en lite kvällsfika.

MySkiStar är en applikation som är utvecklad för att vi som skidåkare ska få en massa olika information om vår åkning. Att man kan få reda på antal höjdmeter, antal liftar och annat sådant basic man har genomfört olika dagar är kanske något man mest drivs av i början. Men att man kan jämföra med sina kompisar gör det lite mer kul. Och man kan också samla pins där man kan få pins för en massa olika uppnådda mål, som till exempel 2000 höjdmeter på en timme eller 3000 höjdmeter på en dag. En del pins har också kul namn som Burning legs och Speedy Gonzales. Detta skulle kunna utvecklas ännu mer så att man får fler pins ju fler olika liftar man åkt i och kanske om man åker i vissa liftar i olika områden under samma dag. Detta skulle uppmana till att fler skulle testa nya områden och nya liftar och förhoppningsvis skulle det också kunna innebära att köerna sprider ut sig på fler liftar. Att jaga olika pins skulle kunna bli en liten morot som för mig skulle kännas roligare än att bara jaga höjdmeter i en och samma lift. Problemet skulle kunna vara att det är svårt att nå de pins som innebär att man måste upp på toppen eftersom toppen tyvärr är stängd lite för ofta, speciellt första delen av säsongen.

Som nygammal längdskidåkare vill jag också slå ett slag för längdskidåkningen i Björnen. Det känns som jag hittat tillbaka detta och det känns kul. Och det går utmärkt att kombinera med utförsåkningen eftersom det finns bra elljusspår på 3 och 5 kilometer. Och jag hoppas att det är bra träning. Eller, att det är bra träning vet jag väl egentligen men jag hoppas att det är träning som även ger löpningen något positivt. Trots att jag nu gillar det här med längdskidåkning så var det faktiskt en riktig slump att jag började åka lite denna säsongen. Anledningen är några klubbkompisar från IF Linnéa som gjorde att jag anmälde mig till Öppet Spår som går nu på söndag. 6 dagar kvar till “examen” alltså.

Men nu är jag friskare och tränade ett okej pass idag. Jag hade siktet inställt mot gymmet och ett lagom långt distanspass. Men jag blev lite sen från jobbet och kände inte riktigt att jag skulle ha varken tid eller motivation för att mala på i så lång tid som det skulle krävas för att få ihop ett lagom långt distanspass. Så jag planerade om till ett kortare pass med inslag av fartökningar som till slut blev ett rent intervallpass.

Efter 10 minuter uppvärmning tyckte jag att jag var redo. Men av någon anledning har jag det lite jobbigt på löpbandet i vinter. Framförallt märker jag det när jag joggar i lugnt tempo, allt känns jobbigt. Och egentligen skulle jag behöva stanna och stretcha lite efter uppvärmningen innan jag kör igång. Ibland gör jag det, ibland inte. Idag körde jag igång direkt efter uppvärmningen. När jag väl började hade planen justerats till 6-8 ggr 3 minuter i 3.45 min/km med 1 min vila, dvs start var 4:e minut. Detta märkte jag kändes lite jobbigt och jag hade inte mental styrka att fortsätta kämpa så hårt som det kanske skulle krävas för att fortsätta. Justeringen jag gjorde var att jag minskade ner intervalltiden till 2,5 minut och fortfarande start var 4:e minut. Men det blev i alla fall 8 intervaller där jag i de två sista intervallerna höjde farten till 3.38 min/km och 3.30 min/km.

Jag är nöjd med passet, men jag känner också att jag får kämpa en hel del för detta. Jag måste köra mer intervaller i olika varianter för att bli bekvämare i höga farter och längre intervaller. Men det kommer, det kommer, det måste det göra! :)

Jo, jag blev till och med svettig idag!