Att jag kom på plats 800 och sprang på tiden 3.01.34 är inget nytt och ska man vara noga så var det visst plats 744 bland killarna. Men jag tänkte att jag min vana trogen ska bjuda på en liten race report också.

Dagen började väldigt tidigt med ett reseledaruppdrag för Springtime när de behövde bussguider ut till starten. Som van marathonlöpare och resenär till stora lopp utomlands kan jag nu alltså också titulera mig reseledare med mikrofonvana. Det jobbet flöt på bra och vi kom fram till startområdet 3 timmar innan jag skulle starta. Tyvärr är det ju så att alla åker ut samtidigt vilket innebär att de som startar senare får vänta ännu längre. Det var svinkallt ute vid startområdet och jag kurade ihop mig under ett tält (med bara tak) under någon timme, tuggandes på en frukostbagel och värmde mig med en kopp te. Att man skulle ta av sig några överdragskläder innan loppet startade kändes helt otänkbart och då hade jag ändå tänkt springa i långärmad underställströja och långa tights. Efter någon timme började jag röra på mig, både för att hålla värmen, få tiden att gå och för att besöka en av de 1700 bajamajor som fanns inom startområdet. Solen började faktiskt titta fram lite, men det varade bara en stund. Med en timme kvar till start gick jag in i mitt startled och mötte några bekanta löpare. Med 20 minuter kvar till start börjar vi slussas framåt och vi lämnar överdragskläderna, men vi behöll faktiskt varsin jacka och sprang faktiskt med jacka på de första 5 kilometerna och jag hade faktiskt också mössa utanpå kepsen nästan en mil tror jag. Nu var det inte första gången jag sprang New York Marathon och vi var inte supersnabba upp till starten på bron, men jag tycker nog att stämningen på amerikanskt vis inte var lika mäktig som den kan vara.

Starten går och vi drar iväg, men det är mycket folk. Vi tjuvrusar inte iväg utan tar det lite lugnt och siktar istället på hyfsat jämn fart. Och precis som vanligt innebär det att man springer om ganska många första kilometrarna om de kanske rusat upp för bron och sen inte håller farten uppe. Tänk ett lopp där alla startar i ungefär den ordning och sluttid man siktar på och även om det är det man försöker göra med en jäkla massa startled så räcker det alltså inte. Vi kommer redan på andra kilometern in i en fart som känns okej och sen ligger vi kvar i den farten. I början sprang vi några svenskar i en liten grupp där alla hade någon form av Sverige eller Sweden på tröjan och det märktes att publiken såg det. Passerar milen på knappt 41.30 vilket är lite långsammare än vanligt, men kändes för dagen okej och det rullade just då på i ganska jämn fart. Det händer egentligen inte så mycket i Brooklyn, det är långa raksträckor och sen gör man ett litet besök i Queens. Halvmaran passeras på 1.26.30 vilket kändes rimligt efter tiden på första milen.

Bron över till Manhattan första gången är lång, men jag tog det medvetet lugnare denna gången eftersom jag tog slut här förra gången. Ut på First Avenue och vid 69:e gatan står som vanligt svenska hejarklacken. First Avenue är också en lång raksträcka och utan att veta exakt så är den säkert mer än 5 kilometer lång innan vi springer över en sväng i Bronx. Det rullar på ganska okej, men så vid 29 kilometer börjar jag få ont i höfterna, mest den vänstra. Jag passerar 30 km på knappt 2.04 och 3 timmar finns fortfarande inom räckhåll. Men jag får svårt att hålla tempot när det gör lite ont i varje steg. De mindre broarna och backarna i Bronx märks tydligare när jag har ont i höfterna och naturligtvis börjar jag bli trött också. Jag kämpar men det händer inte mycket, trots att jag dricker bra och har energi kvar från Enervit som jag använder. Raksträckan på Fifth Avenue som ska ta oss fram till där vi springer in i Central Park är inte platt, inte när man är trött i alla fall. Det är en ganska jobbig backe och sen vid 38 km svänger vi in i parken. Jag ser att klockan går oroväckande fort men kan inte göra så mycket åt det. Vid passering 40 km på runt 2.51 inser jag att det troligtvis inte blir sub 3 men gör vad jag kan. Vi kommer ut ur parken och springer utmed Central Park South eller vad gatan nu heter, jäkligt lång var den just i söndags i alla fall. Sista svängen vid Columbus Circle och runt 500 meter kvar. Det är bara att ta sig fram på det sätt som går och klockan stannar alltså på 3.01.34 när jag passerar mållinjen. Naturligtvis besviken där och då har har svårt för att gå med tanke på smärtan i höfterna.

När jag allteftersom hörde och fick reda på att många haft det tungt och inte minst beroende på vädret så känns det ju lite bättre, men nuförtiden har jag svårt att känna mig nöjd när jag springer maran på över 3 timmar.

Sliten kille på väg att få lämna målområdet!