Ibland hör och läser jag att löpning inte är så konstigt, det är bara att springa. Varierar man dessutom träningen så har man lättare för att nå sina mål. Och jag kan hålla med, löpning behöver inte vara ”rocket science”. Men samtidigt, precis som med mycket annat, ju mer man grottar ner sig i detaljer, ju mer komplicerat kan det både verka och faktiskt också bli. Men det är inte bara själva träningen som kan vara svår att hantera utan även våra tankar och det tänkte jag gå in på lite mer i detta blogginlägg.
Fler och fler elitidrottare använder sig av mental träning i någon form och ibland märks det ganska tydligt när någon som berättar om sitt race eller liknande har jobbat med mental träning. Att få med sig rätt tankar och ett bra självförtroende kan vara avgörande inför en start i ett lopp. Vi måste tro på oss själva och se positivt på uppgiften.
Att både elitaktiva och motionärer ställer högre krav på sig själva än vad omgivningen kanske gör är inte ovanligt och detta handlar ganska naturligt då om prestationen i en tävling. Och när det gäller de som är förhållandevis nya inom en viss idrottsgren så har de ofta haft förhållandevis lätt att se en utveckling och det sätts personliga rekord i var och varannan tävling de ställer upp i. Naturligtvis kan det inte fortsätta så för evigt, men det kan också vara svårt att inse att det inte gör det, varför skulle jag helt plötsligt börja bli sämre om jag fortsätter träna bra liksom? Men vilken prestationsnivå man har på tävling kommer ju variera men förhoppningsvis ändå ha en positiv utveckling överlag. Men hur ser det ut utanför själva tävlingsmomentet? Vad ställer vi för krav på oss själva då? Vi har ju generellt sett en förmåga att springa lite för fort i vissa typer av träningspass och med alla tekniska hjälpmedel vi har med oss så blir det också väldigt lätt att jämföra ett träningspass med ett liknande träningspass man genomfört tidigare. Man skapar sig alltså ett eget litet tävlingsmoment för sig själv och även om det bara är träning och vi kanske får möjlighet att jämföra vissa pass med tidigare genomförda träningspass med samma upplägg, så har vi en förmåga att just jämföra och ställa krav på oss själva att vi måste ha förbättrat oss sen tidigare träning med samma upplägg. Så istället för att ”bara” ställa höga krav på ständig utveckling i vår prestation i arrangerade tävlingar så börjar vi ställa krav på ständig utveckling även i våra träningspass, men vi vet ju egentligen att vi inte kan kräva det av oss själva.Rent generellt går utvecklingen i vågor och beror ju på många olika faktorer där tidigare genomförda träningar är en. Det är alltså inte rimligt att vi ställer krav på oss själva i form av ständig utveckling, varken på tävling eller träning.
