4.18 – the story

Jag har snart varit i mål i 18 timmar och en stor del av min vakna tid har jag funderat över loppet och vad jag ska skriva på bloggen. Det är så mycket som borde komma med av både händelser och ordfraser och funderingar jag haft under tiden. Naturligtvis har jag inte skrivit upp allt som har dykt upp i huvudet utan jag får hoppas jag kommer ihåg det mesta för att kunna redogöra för gårdagens upplevelse.

När jag satt och skrev motsvarande blogginlägg förra året ville jag gärna dela med mig av tiden och min upplevelse. Då hade jag 2.58 trots magont första halvan av loppet och därefter rullade det på bättre som gjorde att jag inte tappade nämnvärt på andra halvan. Nu sitter jag här och känner att jag både vill och inte vill berätta om gårdagen, men sanningen svider ibland och nu ska den fram.

För ett par veckor sedan var det förhållandevis varmt i Sverige och folk började bli oroliga om det skulle bli så varmt på maran. Jag tänkte då två tankar, dels att det ändå inte skulle bli i närheten av den värme vi hade i Boston i april och dels att det inte skulle finnas en chans att den värmen skulle hålla i två veckor. Oron behövdes inte för i början av denna veckan slog vädret om ordentligt. Det har varit få grader och lite blåsigt och prognosen såg ut som att det även skulle kunna komma regn under maradagen. Jag gillar egentligen inte dåligt väder men tog fram det positiva genom att tänka på att jag faktiskt gjorde ett bra marathon i Berlin 2010 där det regnade och var lite allmänt ruskigt. Vilken temperatur vi hade då eller om det blåste eller inte kommer jag dock inte ihåg. Den gången rullade jag på bra och sprang in på 2.57, mindre än minuten från pers.

Jag brukar inte känna så mycket eller framförallt säga så mycket om vad jag siktar på eller vad jag tror på. För mig är det fortfarande snabbt att springa under 3 timmar och inte bara att ställa ut skorna. Men inför denna maran har jag känt att det finns där. Jag kände att jag skulle ha en bra chans att göra under 3 timmar och jag kände att jag hade chans att sätta pers. Lite mer konkret var det väl som så att sätta pers – det kan gå, springa sub 3 – borde inte vara några problem, springa under 3.05 – borde absolut inte vara några problem. Så var känslan i kroppen och med minnet från Berlin 2010 trodde jag detsamma även när jag såg gårdagens väder. Det regnade och blåste ordentligt och på TV sa de igår kväll att det var 4-5 grader vid start och även klockan vid Slussen visade 4 grader.

Efter lite frukost, packning av väska och så vidare var jag på väg till Östermalms IP. Träffade lite folk en snabbis, sen lite uppjogg på egen hand, byta om till rätt kläder och skor, lämna in påsen med överdragskläder och sen upp till startfållan. Det var alltså ingen extratid som gick åt till härlig mingel inför start, det var vädret för dåligt för. Och herregud vilken värdelös speaker de hade hittat på Östermalms IP. Jag skrev i fredags om den peppning som hela tiden pågår på motsvarande område i Boston, här var det ju snarare den långsammaste speakern som lät som han läste upp sjöväderrapporten. Vill inte Stockholm Marathon organisationen att vi löpare ska bli lite peppade inför start? I så fall ska den speakern inte släppas i närheten av en mikrofon. Jag gick upp och var i startfållan 7-8 minuter innan start och jag måste säga att det är otroligt skönt att stå så långt fram i starten. Man kan stå sist i startledet och ändå bara ha runt 15 sekunder till startlinjen. 3 minuter innan start slängde jag av min sopsäck och i det läget kändes det kallt men okej, vi ville ju iväg.

Startskottet gick och vi var iväg. Det tog kanske 10 sekunder innan jag passerade startlinjen. Jag kände mig lugn i kroppen och hade ingen stress upp mot Valhallavägen. Det är alltid lite svårt att veta vilket tempo man kommer iväg i men jag låg kvar ungefär där jag låg och när klockan pep efter 1 km visade den 4.12. En lagom eller snarare perfekt öppning och jag hade inte ens behövt rusa iväg. Jag såg i och för sig inte kilometerskylten men det spelade ingen större roll, så mycket fel kunde det inte bli på bara en kilometer. Farten kändes väldigt beskedlig och jag tänkte att räcker verkligen denna fart för att göra under 3 timmar? Det kändes liksom för bra för att vara sant. Jag fortsatte rulla på och kilometertiderna blev några sekunder snabbare vilket jag mest tolkade som att jag hade lite startsekunder på första kilometern. Jag såg inte så många kilometerskyltar men letade inte efter dem heller eftersom klockan pep till lite då och då. Det kändes bra och var inte så stressande. Jag passerade 5 km på runt 20.20 och det kändes bra. Jag hade kommit in i loppet i ett perfekt tempo utan att kämpa. Vi rullade vidare och fick känna på en tuff motvind på Söder Mälarstrand. Jag tror vinden kom från sidan över Västerbron, det var inte i ryggen i alla fall. Här hade jag lite otur, för det är inte speciellt glest med löpare egentligen men just uppför Västerbron hade jag närmsta löpare 20 meter framför mig och jag fick alltså kämpa själv. Det blev också väldigt påtagligt hur mycket och kallt det blåste och inte minst när det blåste regn. Förutom att jag frös om händerna (vilket jag gjorde hela tiden) så kände jag hur regnet och vinden blåste in kyla igenom ben och märg som det kanske heter. Jag kommer också ihåg hur jag riktigt kände hur regn och vind tog sig igenom de små hål som finns i tyget på skorna. Hur som helst, 10 kilometer passerades på drygt 41 minuter, helt enligt plan även om jag tappat lite i motvinden. Det rullade på bra och jag hade ett positivt flow och började se fram emot varvningen på Valhallavägen efter drygt 16 kilometer. Stockholm Marathon har ju varit så fiffiga att de lagt korta varvet första och långa tuffa tråkiga varvet sist, bara för att testa det mentala hos löparna. Skämt och sido, det är nog för att det inte ska bli så trångt i vissa passager, men rent psykologiskt är det helt åt pipan. Ja ja, jag rullade på och 15 km passerades på 1.01.30 och allt var bra. Vid varvningen skulle jag få ett par nya torra vantar så jag började se fram emot det. När det var dags för vantbyte fick jag knappt av vantarna, dels för att händerna var så stelfrösna att jag inte kunde göra något vettigt med dem och dels för att det inte var så lätt att dra av ett par dyngsura vantar. Det tog också några hundra meter springandes innan jag lyckats få på de nya vantarna. Jag hade fortsatt ett bra flow och kilometertiderna låg ner mot 4 min/km utan att jag kände att det var slitsamt. jag hade också en positiv trend i loppet placeringsmässigt. Jag trodde att jag låg något längre fram i placering än vad jag gjorde (har jag sett nu i efterhand), så det var tydligen fler som startat bra. Jag kommer ihåg hur jag flyter med i grupper eller byter grupper att springa med utmed museerakan på Djurgården, men visst det kommer någon och springer förbi mig också. 20 km passerades på 1.21.30 och jag gjorde min snabbaste 5 km mellan 15-20 kilometer. Direkt efter passering 20 kilometer vände vi snett tillbaka över Gärdet på von Essens väg. Jag känner inte den där von Essen men igår var han inte min vän och troligtvis ingen annan löpares heller. För här möttes vi av full storm, jag höll i kepsen och böjde ner huvudet så jag bara såg någon meter framför mig. Jag svor säkert inombords och den här sträckan över Gärdet har aldrig känts så lång och hemsk som den gjorde igår. När den väl var slut passerades halvmaran på 1.26.20, vilket var helt enligt plan. När jag la mig kvällen innan loppet tänkte jag att passeringhalvvägs borde vara runt 1.26-1.27 så det var helt enligt plan och jag hade positiva vibbar i kroppen. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att tappar jag 4 minuter på andra halvan springer jag på pers och tappar jag 7 minuter på andra halvan springer jag sub 3. Och i det läget hade jag fortfarande ett bra flow och jag hade inga planer på att börja tappa i fart, än, men det skulle ändra sig.

Vi var nu ute på den kanske tråkigaste sträckan av maran, mellan Gärdet och Gröna Lund. Det rullade på okej, men någonstans runt 23 kilometer började jag frysa allt mer. Jag vet inte om det delvis berodde på den dos av dåligt väder vi fick mellan 20 och 21 km. Händerna var stelfrusna som vanligt och de nya vantarna var blötare än blötast. Jag började märka att jag inte hade något steg längre. Det satt fast ett par isklumpar där benen slutar men isklumparna mest stapplade fram. känslan i isklumparna, alltså fötterna, hade försvunnit. Stappligheten var ungefär som när benen vill krampa och man inte får fram benen och fötterna som man vill, men då har man i alla fall känsel kvar. Vid 25 km hade jag strax under 1.43 vilket betyder att senaste 5:an hade gått halvminuten långsammare än tidigare långsammaste 5:an. Jag märkte också hur löpare började flyga förbi mig och jag hade inget jag kunde göra för att följa med. Jag var inte trött, inte på det sättet, jag hade orkesmässigt fortfarande ett flow och mer att ge. Tröttheten som kommer i ett marathonlopp hade inte kommit än, jag var ju mitt uppe i ett bra skede. Men kroppen kunde inte stappla fram tillräckligt fort längre, den var för nedkyld. Jag ville inte synas när jag sprang på Strandvägen och förbi Kungsträdgården, tänk om någon kände mig. Bort mot slottet passerades 30 km på runt 2.04.30, egentligen en helt okej passertid med ett snitt på 4.09 min/km så långt. Och igår trots att det gått klart sämre mellan 23-30 kilometer. Så även om tiden vid 30 km var okej så visste jag kanske innerst inne att det inte skulle bli någon bra dag. Det är 12 kilometer kvar och jag stapplar stelfrusen fram. Jag kommer förbi Slussen och ner på Södermälarstrand och den vinden som finns där. Det blir allt tydligare att kroppen är på väg att bli ett paket. De stelfrusna händerna och fötterna finns där sen tidigare men jag börjar mer och mer känna hur resten av kroppen är kall och framförallt hur kroppsdelar liksom spänns ihop. Knän, höfter, mage och axlar blir spända öar som enskilt gör vad de kan för att stå emot kylan. Det blir svårt att få kroppsdelarna att samarbeta och känna att de följer med varandra. En bit bort på Södermälarstrand blir jag bland annat omsprungen av folk jag själv passerade under första halva som kom i mål sub 3 med några minuters marginal, vilket gör att jag tror att det egentligen fanns där igår. Jag provar med att gå några gånger men jag är ju egentligen inte trött. Och att gå hjälper inte, det gör lika ont i kroppen och ingen kroppsdel är så varm att den kan värma någon annan. Uppe på Västerbron tar jag mig skakandes fram i något som knappt kan kallas löpning och jag känner att det här funkar inte. Att flagglöparna för 3 timmar springer förbi mig i slutet av Västerbron är inget jag kan göra något åt, jag kan bara konstatera att jag hade säkerligen än bra marginal på dem innan kroppen sa nej. Att ta mig in i sjuktältet vid Rålambshovsparken känns det enda och naturligaste jag kan göra. Jag fick en varm filt, men ville inte sätta mig ner. Det kom in några fler löpare med samma under de 5-10 minuterna jag stod där. Jag fick frågan några gånger om jag skulle bryta, men så långt hade jag inte börjat tänka. Jag vet egentligen inte om det blev så värst mycket bättre under den tiden jag var i tältet, men jag tog mig ut och stapplade vidare. Långt där borta vid slutet av Norr Mälarstrand är Stadshuset och där brukar det vara Colastation. Men jag är mest intresserad av ett nytt sjuktält, men det finns inget. Men där finns bajamajor och i förhoppningen om att de ska vara något varmare går jag in i en bajamaja. Jag uträttar inget naturligt ärende på bajamajan utan bara sitter där och hoppas få tillbaka någon slags värme. Men efter ungefär en kvart inser jag att det inte hjälper och jag går ut igen. Jag börjar fundera på att det faktiskt är ganska nära hem till Fridhemsplan och dit skulle jag ju kunna gå. Men jag ser i korsningen/svängen framför mig att det både är avspärrningsband och en funktionär. Jag glider lite lätt fram vid sidan och ställer mig lite oskyldigt och stretchar mot en vägg (på väg ut från själva banan). Det funkar inte utan funktionären kommer fram och berättar att det finns ett sjukhustält på andar sidan bron, dvs vid vätskekontrollen vid centralen. Så jag samlar ihop kroppen och lufsar dit. Nu är det ganska mycket löpare och på de hundratalet meter jag lufsar fram till sjuktältet hinner jag tänka på hur mycket folk det faktiskt är som springer och hur det faktiskt kan bli trångt. Väl framme vid tältet går jag direkt in och de fattar vad det handlar om och jag får en filt och de frågar om de ska klippa chippet, dvs bryta. Men nej, det ska jag inte, eller jag funderar lite kanske jag sa. Jag stod ganska bra där inne i tältet även om jag till en början inte blev varmare, men jag insåg att utanför tältet var det ännu kallare. Och det blev väldigt svårt för mig att förstå hur människor kunna klara av denna kyla och springa vidare. Det enda jag kunde var att skaka. Efter ett tag märkte de att jag fortfarande frös lika mycket och jag fick filt nummer två om mig. Och strax därefter kände jag faktiskt hur det började hjälpa, hur jag började skaka mindre. Eftersom jag var där en stund hann jag med att se lite annat, framförallt andra sjuktältsbesökare. En kom in och bara ville ha en sån där plastsäck om sig och sprang sen vidare. En kille kom in och sa typ, jag vill bryta, ta mig härifrån. En annan kille kunde inte prata alls utan han hamnade direkt på båren med dropp och ambulansen var på väg. Det kom in en farthållare och undrade om sjukvårdarna kunde ta hans flagga (eftersom han inte kunde ha den kvar när han släppt sin grupp), men det kunde de inte så han stack iväg igen. Men ett par minuter senare var han tillbaka och ville skita i det, det var för kallt och han frös för mycket helt enkelt. Det kom in allt fler löpare, alla med samma problem och jag med två filtar kände väl efter kanske 20 minuter att jag borde bestämma mig. Ska jag ta mig utanför tältet och i så fall till taxin som står redo på andra sidan gatan att köra löpare som brutit till Stadion eller ska jag fortsätta för egen ”maskin”. Jag frågar om det finns fler såna där plastsäckar och ja, det finns det så jag får hjälp med att trä på en sån (för jag hade aldrig klarat det själv) och lämnar tältet, den varma världen, för verkligheten utanför. Jag stapplar faktiskt några hundra meter så jag kommer förbi centralen men sen inser jag att det inte funkar och börjar gå. Plastsäcken är skön och naturligtvis har jag även armar och händer innanför. Jag går in i mig själv, glömmer allt, tänker nog inte på nåt och bara går på. Jag har inga planer på att börja lufsa igen, det är ju bara runt 4 kilometer kvar. Folk ser mig, folk jag känner kan se mig, men jag tror inte jag tänker och jag hoppas att jag inte syns. Jag har ju inte ont någonstans så jag haltar inte eller så utan jag går på utan besvär. Och steg för steg tar jag mig framåt, tuggar på lite Dextrosol på Odengatan och går in i sjuktältet vid vätskekontrollen sn snabbis, men inser att det inte blir bättre och fortsätter gå istället, jag och min plastsäck. Jag tuffar på och håller mig till min plan och gör det enda tills jag kommer in på tartanen på Stadion, då tar jag mig i kragen och lufsar de sista 250 metrarna in i mål. Att klockan står på 4.18 och att jag missat min förväntade tid med 1 timme och 20 minuter kan jag bara skratta åt. Jag fortsätter att gå och nu är jag nog nästan snabbare än de löparna som precis gått i mål. Mitt sikte är inställt på Östermalms IP och min klädpåse och sen tunnelbanan hem till en varm dusch. Inget mingel och inget After Run idag för min del.

När jag nu publicerar detta inlägg är klockan runt 12 på söndagen och det är ett dygn sen starten gick. Utanför fönstret har jag anat fläckar med blå himmel som annars är täckt av ljusa moln. Det regnar ingenting och det fläktar lite marginellt  istället för blåser ser det ut som. Hade maran gått idag vågar jag nästan sticka ut hakan och säga att jag med 70% chans hade satt pers och till 90% chans hade gjort sub 3. Det känns lite surt!

Detta var min långa race story, ingen kul historia, men den verkliga sanningen. Jag ska försöka samla ihop några av mina funderingar och försöka ta fram det som ändå var positivt i loppet igår. Allt för att kunna gå vidare mot nya löparäventyr.

Share Button

Kenth

30 kommentarer

  1. Vilken story! Jag fryser bara av att läsa den… Jag förstår verkligen din kropp, jag höll på att frysa ihjäl bara av att stå och titta i 90 minuter och jag tycker att du ska ha en bragdmedalj för att du ens tog dig i mål i det totala SKITväder som rådde igår…och jag är rätt säker på att du hade persat om starten hade gått idag. En varm kram till dig Kenth, i juli blir det varmare! :)

  2. Herre gud – att du fullföljde. Häll i dig massa bra grejor idag så immunförsvaret kickar in. Du är GRYM Kenth. Jag är övertygad om att du hade satt pers. Nu har du haft två ytterligheter – iskallt och asvarmt. Nästa mara kommer bli perfekt.

    KRAM

  3. oh my… Jag såg dig ju (igen) vid Rålis på varv 2 och din sammanbitna min avslöjade att något inte riktigt var som det skulle… Har funderat massor på vad det var som hände, så jag blev ”glad” över att se att du skrivit nu! Starkt av dig att fullfölja ändå, trots den genomfrusna känslan i kroppen och den missade måltiden… Nästa lopp blir en bit kaka.

  4. Hu, det känns oerhört ledsamt. Löpning är en livslång process och man lär sig något hela tiden- Lycka till med nästa Mara,då händer det!

  5. Tack för att du delar med dig av mara missären. Sjukt glad att jag inte sprang igår! Nästa gång krossar du det där perset!

  6. Men jösses. Vilket jävla lopp. Värre än så kan det nog inte bli. Då dör man nog.

    Vi ville också bryta men det kändes som att man skulle bli så kall då man skulle ta sig till stadion med t-banan, så det var ogenomförbart.

  7. Jisses. Vilken bragd att du ens tog dig i mål – djupt imponerad. Så starkt av dig – ta hand om kroppen nu. I juli springer vi i värme i stället.

  8. Oj. Vilken bragd Kenth! Fy fasen för att frysa så mycket, kroppen måste ha varit i chock! Men strongt att du ändå tog dig i mål. Klart du kommer sätta pers snart ändå. Kroppen sa bara ifrån igår. Ta hand om dig nu och hoppas du sitter under en varm och skön filt :)

  9. Imponerande (och kanske dumdristigt?) att du slutförde, men det vittnar ändå om ett jävla pannben som kommer att ta dig i mål på fantastiska tider i framtiden!

  10. Jag fattade aldrig att du fullföljde, helt sjukt, jag följde dig via internet och trodde du hade brutit efter 35km.

    När jag skrek på dig, vid ingången till Söder Mälarstrand, då låg du fortfarande för en tid under 3 timmar men jag tyckte mig ana att farten var lite låg.

    En timme senare stod jag där igen, efter en kopp kaffe inomhus, och var ”stödryttare” till Fia fram till Rålambshovsparken. Då trodde jag verkligen inte hon skulle komma i mål 3 minuter före dig.

    Ditt inlägg låter direkt farligt, jag sa till FIa efter loppet att du brutit i kylan, hade sprungit hem och låg i värmen och drack cola och käkade kakor. Hon skakade av köld och såg nästan avundsjuk ut. Inte så avundsjuk längre efter ditt inlägg.

    Ta hand om dig. Perset kommer en dag när vädret inte är direkt vidrigt.

  11. Först vill jag tacka för din otroligt gripande berättelse. Vet du, jag känner ända hit hur du hade det för om vi är lika någonstans så är det nog just där. Hur kylan tar på våra kroppar. Det är vidirgt! Jag kan inte tänka när jag börjar frysa så där och det går liksom inte över. Faktum är att jag kan få panik för det är så fruktansvärt! Att du ändå tog dig runt är fantastiskt och alla vet att du kan så mycket bättre. Och Boston var extrem på andra hållet- Även om du (och jag) tål värmen bättre så finns det såklart gränser även där.
    Om du kan, se det som en enorm drift och ett tecken på din otroliga mentala styrka!
    Du kommer igen. Det VET jag! KRAM på dig! En VARM sådan. :-)

  12. Fy fasiken vilket skitväder och vilken bragd av dig att ändå ta dig i mål. Vilken vinnarskalle! Du kommer igen snart!

  13. Blir rörd av läsningen. Verkligen strongt att ta dig i mål. Hoppas kroppen och sinnet har återhämtat sig. Håller tummarna för dig i nästa lopp!

  14. Åh vad jag känner igen mig i den hemska bitande kylan som aldrig ville släppa. Händerna var definitivt värst för mig. Vilken kämpa du är som aldrig bröt, nästa gång går det bättre. Kallare lär det ju inte kunna bli i princip.. Och håller med dig till 100% gällande speakern, det var nästan komiskt hur deppig han var. skamligt!

  15. Vilken berättelse!
    Jag personligen hade det svårare i Boston men jag springer 100 gånger hellre Boston i + 30 igen än Stockholm som det var igår. Otroligt starkt av dig att ta dig i mål. Låt oss nu hoppas på ett ”lagom” väder på Jubileumsmaran så vi kan visa vad vi verkligen kan även om det mest är ett ”myslopp” eller vad man nu kan kalla det!

  16. Holy crap kan inte föreställa mig hur det är att bli
    sådär kall!!! Vilket kämperi!!! Tror du det hade gått att klä sig ”rätt” igår och klara sig?

  17. Trist Kenth, men du kommer igen! Nästa gång blir det ett nytt PB där för din del

  18. Fantastiska Kent! Vilken story. Otäck, bra, sur och sann. Jag kan känna tänderna skaka, vilken grej. Tycker du är grymt strong! Kram!

  19. Men jösses vilken berättelse!! Så oerhört starkt av dig att kämpa hela vägen in i mål med den kölden!! Jag sprang i vintertights och tror jag klarade mig rätt bra på grund av det. Tack för din berättelse och du kommer igen!!! Ta hand om dig nu!!

  20. OMG vilken fighter du är! Jag gjorde min maradebut igår och inser att värre väder kan man ha. Take care!

  21. … värre maraväder kan man inte ha – ska det stå så klart/u

  22. Tack alla för era fina kommentarer på detta megalånga inlägg. Det var naturligtvis en tuff dag. Även om det krävdes lite vilja att ta sig runt så så fick det mentala också sig en törn när man börjar fundera på varför inte jag kan lyckas när andra kan lyckas. Så era kommentarer kom väl till pass! Tack igen!

  23. strongt gjort..sprang själv och vid 28 km kände jag inte mina muskler och började känna efter signaler för nedkylning…på ngt sätt lyckades jag ta mig i mål och dessutom krossa mitt pers m 22 minuter!..men jag fick hjälp att klä på mig och kunde inte svara i telefon då den ringde..hade 34,7 i temp då jag kom hem..Till alla som ställde upp i årets mara: Alla är vinnare!! kan inte bli värre förutsättningar …eller tja jag kan iaf inte tänka mig ngt värre..tufft att du kämpade vidare kenth!! Blir det revanch på jubileumsmaran??

  24. enda som drev mig framåt var att om jag stannade så blev jag kall..så vågade inte stanna i rädsla av att förfrysa mig! såhär i efterhand med feber och förkylning så undrar jag om det var värt all plåga man fick genomlida?? och på ngt sätt tror jag att pannbenet för oss alla som sprang blev starkare- fast du inte tyckte så kenth när du var mitt i det..inte just då…men såhär i efterhand??

  25. Oj vad jag känner igen den där fruktansvärda kylan. Även om det inte var lika illa för mig. Verkligen beundransvärt att du tog dig i mål trots allt!

  26. Wow! Hur var du klädd? Det känns som att du hade för lite kläder. På Vasaloppet t.ex. är det ju mkt kallare men man hör sällan om liknande problem där trots längre tävlingstid. Regnet är ju inte bra iofs…

  27. Alla igen: Tack tack!
    Johnny: Det där med kläder är en bra fråga. Jag ville inte ha tights för jag ville känna mig fri. Jag valde ett par ganska långa lösa shorts. Jag var ändå inte så rädd för att frysa om just benen eftersom jag tycker att det inte är om benen jag brukar frysa. Jag hade långarmad underställströja med kortarmad t-shirt utanpå. Jag hade keps och jag hade löparvantar. Jag bytte också vantar vid varvningen. Jag fryser lätt om händerna, fötterna och underarmarna men jag tyckte jag var ganska förberedd. Skulle jag ändrå på något så här i efterhand är det framförallt att jag skulle haft skidhandskar med Gore-Tex. Eventuellt skulle jag sprungit i en vind och vattentät löparjacka, men det är inte vad jag vill behöva ha på ett lopp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *