I mitt förra blogginlägg avslutade jag med att fråga efter tips på hur träningen ska överleva sommaren. Jag fick ganska varierande och bra svar, som alla säkert stämmer in på verkligheten. Man kan anmäla sig till lopp och galna upptåg, man kanske kan springa mer med andra och man kanske inte ska ta löpningen lika allvarligt utan bara låta den komma när den kommer, om den kommer. Men en kommentar var att undvika en massa sociala sammanhang och det är ju också en lösning, fast kanske inte lika roligt.
Ikväll blev det en spontan obokad tillställning innan jag hade hunnit träna. Och eftersom jag igår hade en liten upptaktsträning för mig själv efter maran så ville jag ju inte hoppa över träningen redan dag 2, så det blev en liten runda strax innan 23 ikväll. Och det var inte kolsvart ute och jag var inte ensam om att vara ute och springa heller. Så att tillåta sig själv att träna på konstiga tider istället för inte alls kan också vara ett sätt att få träningen att överleva sommaren.
En annan konstig tid att springa på är morgonen. Ibland önskar jag att jag var lite mer morgonpigg än vad jag är så att jag hade lite lättare att komma ut tidigt på morgonen, men så är det tyvärr inte. Men kvällspigg, det är jag oftast! :-)
Jag, Sara och MarathonMia var ute på nattlig runda tidigare i år
För två år sedan hävdade jag med bestämdhet att jag inte *kunde* springa på morgonen och att jag *aldrig* skulle göra det heller – för det gick ju helt enkelt inte! Nu har jag ändrat mig helt och jag springer nästan alltid på morgonen förutom på helgerna. Jag tycker framför allt att det är en sjukt bra start på dagen, och så behöver jag inte tänka på hur jag ska hinna träna på kvällen, vill jag göra nåt mer då så är det bonus. Det var lite jobbigt att vänja mig vid att gå upp i början, men det har det varit värt tusen gånger om! Jag bestämde med en kompis att vi skulle ses och springa på morgonen, och då är det ju inte ett alternativ att ligga kvar och snooza :)
Kan meddela att det fungerar även andra årstider, att springa sent på vinterkvällar i snötäckta villaområden är inte helt fel. Även om det känns långt borta nu.
Minns en varm dag förra sommaren som jag kom ut först kl 23:45 och planen var att springa ungefär en timme. Trodde att jag skulle vara helt ensam i mitt villaområde söder om stan, men inte då. Mötte under den där timmen 4-5 andra löpare.
Samtidigt blir man lite nervös för vad som faktiskt kan hända. En av de som jag mötte den där sommarkvällen var en ensam tjej strax under 20 år (uppskattningsvis). Även om risken är lite för att något ska hända så är konsekvenserna i det fall något händer väldigt stora. Det är smartare att, som du gör på bilden ovan(?), springa med sällskap om man ska ut och njuta av sommarnätterna.
De gånger jag väl kommer ut på morgonen är det så värt det.
För mig spelar det ingen roll om det är minus 15 eller plus 15 grader ute.
Det är nästan mer härligt på vintern när du är helt ensam i mörkret och du hör snön knarra!
Du förstod väl att undvika sociala sammanhang var ett skämt? :)
Tycker sommaren är den absolut lättaste årstiden att springa på, har aldrig så mycket energi som då. När det blir kallare än +10° däremot börjar det kännas segare och segare att ta sig ut, och på vintern får jag i princip aldrig någon utomhusträning gjord.